I miss Analog

Jag skulle vilja tillägna detta inlägg till Emelie som igår förlorade sin bästa vän. Nickie.
Det är inte lätt när man måste gå igenom en sån sak som att förlora en så nära vän. Någon man träffar varje dag och som alltid finns för en. Den sviker en aldrig och finns alltid som tröst när livet blir för jobbigt.



Jag förlorade själv min bästa vän för drygt 3 år sen. Jag visste att det var nåt på tok med min kanin Skrutten, men inte kunde jag ana att det skulle sluta som det gjorde.
Det var samma dag som jag och min familj skulle till Paris som vi på morgonen besökte veterinären. Jag tänkte: "Ja det blir väl ett kort besök, kanske lite antibiotika och sen lämnar vi in Skrutten på kanindagiset och allt blir bra..." Men det visade sig att Skrutten hade urinsten, lika stor som en pingisboll. Det gick att operera men risken fanns att det skulle komma tillbaka. En operation skulle dessutom bli ta hårt på honom och att utsätta Skrutten för detta lidande var nåt som jag absolut inte ville. Det andra alternativet var för honom att somna in. Allt kändes så overkligt. Det hände inte mig. Det hände inte Skrutten. Allt skulle bli bra igen! Tiden gick. Om bara några timmar skulle planet till Paris gå. Så tog jag beslutet som var det jobbigaste beslut jag har fattat i hela mitt liv: Skrutten får somna in....

Jag grät i dagar, i veckor, i månader. Jag vet inte hur länge jag grät. Än idag känns det ibland jobbigt när jag tänker på honom. Inte bara för att han inte finns utan för att det var jag som dödade honom. Eller för att det var mitt beslut som ledde till hans död.
Dessa frågor har snurrat i mitt huvud  sen den dagen:
"Varför gav jag honom inte en chans med operationen?"
"Varför gick vi inte till veterinären tidigare, jag visste ju att nåt var fel..."
"Hur kunde jag låta min bästa vän somna in?"
Jag saknar honom fortfarande. Jag drömmer om honom ofta. Att han fortfarande lever men att jag liksom inte vet om det utan upptäcker att han faktiskt sitter i sin bur. Det är konstiga drömmar... Senast igår natt drömde jag om honom och att han skuttade runt och mådde bra. 
I år skulle han blivit 8 år...


Va rock/emo jag va....knas....Jaja

Men kanske var allt planerat. Han fanns hos mig under den jobbigaste perioden av mitt liv. Högstadiet och första året på södra latin. Jag kände mig utanför under dessa år. Det gjorde jag. År av ensamhet och förvirring. Men jag hade Skrutten. Varje dag när jag kom hem från skolan fanns han där. Alltid lika glad över att se mig. Sen försvann han sommaren 2007 och hösten började jag på Högland. Denna tid blev den bästa i mitt liv med många nya vänner och händelser. Jag skulle inte behöva Skrutten för att klara mig nu. Jag börjar tänka på ifall det var planerat så. Han var min ängel på jorden i fem år och var mitt stöd. Sen när jag kunde klara mig på egen hand gav han sig av...


Bilden togs bara någon månad före sorgedagen


Nu ska jag inte säga att jag var totalt ensam och allt var misär under dom 5 åren. Jag hade många underbara, fina vänner och det var mycket roligt som hände, men jag hade det tufft. Det hade jag... 

Skrutten var den finaste på hela jorden och jag saknar honom så mycket. Jag önskar att han kunde skutta runt här och bara fylla mig med glädje och lycka. Precis som han gjorde då. 

Efter hans bortgång gjorde jag en film tillägnad honom. Klippte ihop lite olika videos och bilder:

 
 
Jag älskar dig Skrutten <3


Typ den mysigaste varelsen någonsin.

Väldigt sentimental blev jag nu. Men jag ville iaf säga att jag förstår hur du känner Emelie och jag beklagar från botten av mitt hjärta att du fick va med om en så tragisk händelse. Sånt här vill man inte gå igenom. Men du får tänka tillbaka på de fina stunderna ni hade tillsammans. Det kommer kännas bättre med tiden men jag förstår att det är väldigt tungt just nu.
Kramar <3